odnovelleer.blogg.se

Även fast jag knappt sett de där blåa ögonen, så var det svåra att glömma. Även fast jag kollat in i dom medans jag gråtit för fullt, så kände jag igen dom. Och dom kände igen mig. Han kollade mig i ansiktet, och jag började plötsligt skämmas. Jag hade träffat den här människan igår, och han verkade väldigt snäll. Men jag hade bara varit otrevlig och vänt ryggen mot honom. Han hade tagit upp mina nycklar från gatan, och jag hade sagt tack, men om han hört det eller inte, det visste jag inte. "Öh, hello." Sa jag försiktigt. "Hi.." Sa han blygt. "I..It feels like I've seen you before." Sa han. "Yeah, you have. Yesterday, at night." Sa jag och log lite. Han började att le mog mig också. "Oh, you were that crying girl, who dropped your keys?" Frågade han skämtsamt. Jag nickade. "Not every night you meet a crying girl dropping her keys on the street, haha." Sa jag och kollade generat ned på golvet. Han skrattade. Det blev lite tyst, tills jag kom på varför jag var här. "Oh, I'd like to have a coffee latte." "Okey, that will be 1,86 pound. I come with your coffee latte when it's done." Sa han. Jag fiskade upp min plånbok som låg i min väska, och gav honom pengarna. Jag gick sen och satte mig vid ett av borden. Det var inte så mycket människor här. Efter några minuter kom killen med min kaffe latte. "Here.." Sa han och ställde koncentrerat ned muggen på bordet framför mig. "Thanks!" Sa jag. "You know, I've a paus. If you want to, I can join you, if you want?" Jag skrattade lite, innan jag sa: "Yeah! Sit down!" Han satte sig mittemot mig. "Oh, I'm Stan." Sa han. "And I'm" "Alina." Stan avbröt mig. Vänta lite nu, hur visste han vad jag hette? Stan började att skratta, han förstod nog att jag var ganska chockad. "I've seen you in the magazine." Okej, detta var läskigt. "What?" Det var det ända jag fick ifrån mig. "Yeah, you're famous." Sa Stan samtidígt som han skrattade. Ett perfekt leende tog plats i hans ansikte, ett leende som smittade av sig. Jag forstod fortfarande ingenting. Noll procent. Men jag skrattade i alla fall. "The paprazzis have taken pictures of you when you're hanging out with those kids from One Direction or what they call theyselfs.." Stan verkade inte gilla dom. "Not because I'm a fan or something, I've just seen you in the magazines in the stores and so." Varför gillade inte Stan One Direction? Dom var ju as bra och stört sköna. "You don't like them, am I right?" Jag frågade Stan det med ett leende, men jag var fortfarande seriös. Stan började skratta, ett fejkat överdrivet skratt. När han märket att jag inte skrattade med honom så slutade han genast, och letade efter något på bordet. Antagligen en kopp kaffe eller något för att ha något att göra. "Let's say, I.. You're right, I don't like them.." Sa Stan. Jag kunde inte hålla mig ifrån att fråga. Nyfikenheten tog över mig. Om det var bra eller dåligt, det skulle jag få reda på nu. "Why?" Sa jag medans jag tog några småklunkar från min kopp med kaffe. Stan fick något allvarligt i blicken. "I don't like to talk about it. They haven't done anuthing to me, I just don't like them, okey?" Wow, hur kunde man inte gilla någon som inte hade gjort en något? Man behöver ju inte älska eller avguda personen heller, inte ens gilla den. Inte tycka någonting om den alls, helt enkelt. Jag kände att det var dags att bryta den pinsamma tystnaden som hade uppstått medans jag ställde ner min kaffe kopp. "This coffee latte is really good!" Sa jag, och det fick Stan på helt andra tankar.

 

Efter en trevlig halvtimme med Stan inne på det lilla cafét knatade jag nu hem. Det började bli varmt nu, och det slog mig att den var sista veckan i skolan nu. Jag slogs av panik, då jag insåg att jag inte hade något att ha på mig. Avslutningen var på torsdag, så jag skulle behöva shoppa imorgon. Kanske skulle jag få med mig Isabell? Eller mamma? Jag tog upp min mobil, och hade fått ett sms av ett okänt nummer. Jag misstänkte en person, som hade skickat sms:et, och jag hade rätt. Det var Stan som hade skrivit '//Stan :)' eftersom jag hade gett mitt nummer till honom, eller han hade frågat efter det. Jag svarade med en glad gubbe, innan jag smsade Isabell. Jag frågade vad hon skulle göra imorgon på eftermiddagen. Svaret blev: 'Jag tänkte gå på stan lite, måste shoppa lite sommarkläder!' Ett perfekt svar, med andra ord. Vi bestämde att vi skulle träffas klockan halv fyra utanför Starbucks.

 

Dagen i skolan rullade på, och klockan blev tre och jag började att gå mot Starbucks. Jag var lite tidig, så jag satte mig på en blå bänk och bara kollade på London. Alla människor. Jag tänkte tillbaks på Sverige. Vilken skillnad, eller inte? Jo, självklart att jag märkte skillnad. Jag väcktes ur mina tankar när jag hörde en glad röst säga 'Hej!' Det var Isabell, och jag hälsade glatt tillbaks. Vi var inne på några affärer, och jag greps mer och mer av panik när jag inte hittade någonting. Detta är slutet, tänkte jag. Tills vi gick in på Forever21. Där, där hängde en jätte fin, vit klänning. Det är konstigt, men bredvid klänningen hängde det ett brunt skärp. Det var verkligen menade för varandra, klänningen och det tjocka skärpet. Jag gick som hypnotiserad mot klänningen, och granskade den. Jag är säker, detta är min avslutnings klänning! Jag vände mig om, och såg att Isabell kollade på mig och klänningen. Hon hade ett flin i ansiktet, jag med. Vi nickade ondskefullt mot varandra, innan vi brast ut i skratt. Folk kollade skumt på oss, och vi drog tills oss ett par till blickar när vi började prata svenska. Denna klänningen skulle matcha fint med lite smycken hemifrån, jag har tusentals smycken. Jag tog klänningen och skärpet i mina händer och gick fram till kassan för att betala. Efter jag köpt min klänning kände jag mig väldigt, trött. Helt plötsligt. Som tur var var Isabell klar med sitt shoppande, så vi sa hejdå och sen började jag att gå hem.

---

Nu vill jag ha en massa kommentarer med era kommentarer, både bra och dålig feedback!