odnovelleer.blogg.se

 

Alina's perspektiv:

Jag svarade lite motvilligt i telefonen.

 

- Hi..

- Alina! Hey! Sa Harry glatt.

Varför var han glad? Fast jag kunde inte hjälpa att ett leende spred sig i mitt ansikte när jag hörde hans röst.

- Hi Harry. Sa jag, jag skulle inte låta glad och som om allting är glömt. Fast vad är det som är glömt? Jag verkar ha väldigt svårt att inse att han inte gillar mig. Vi var aldrig ens tillsammans.

- How are you?

- I'm fine, I think. You?

Våran konversation var helt olik som det brukar vara.

- Okey, you doesn't seem fine. Sa Harry.

Jag kände hur nära gråten jag var. Jag tror Harry märkte det.

- Listen Alina, that thing yesterday.. That was just a game. I don't like her! I..

FORTSÄTT! Skrek en röst inom mig. Men han vart tyst.

- It's okey Harry..

Hur kunde jag säga så? Antagligen för att jag inte ville släppa honom. Vi pratade på lite om allt och inget, och mot slutet så kom det.

- Are you coming to the beach party next week? Frågade Harry.

- Maybe. I talked to Isabell, and she said that everyone of you have like dates. Okey, nearly everyone. And I don't want to, you know, be in your way or something.. Sa jag.

- I don't have a date! Sa Harry fort.

- Well then, maybe we can do company? Sa jag.

Harry dröjde lite med sitt svar.

- Oh, eh.. började han. I've already promise Kelly that I'll be her company.. But you can come anyway!

- Oh, forget about it then. Sa jag, kort och fort.

- But Alina.. You can come anyway, right? Sa Harry.

- I've to go now, see ya. Sa jag innan jag slängde på. Och innan jag började stor gråta.

 

Dagen efter var det måndag, måndag och skola. När väckarklockan ringde så hade jag ingen lust alls att gå upp. Allting kändes så meningslöst. Men jag kämpade mig upp i alla fall. När jag kom ner till undervåningen så satt mamma och drack en kopp kaffe samtidigt som hon läste tidningen. När hon hörde mig så lyfte hon blicken från tidningen till mig. "Godmorgon!" Sa mamma, och hon verkade lite extra glad. Jag ville inte förstöra hennes humör genom att svara otrevligt, eftersom jag inte alls mådde bra. "Godmorgon mamma." Sa jag samtidigt som jag log ett falskt leende. Jag kämpade mig igenom dagen, och skolan var rätt hemsk. Den ända som fanns i mina tankar var Harry, Harry och Harry. Jag kunde inte låta bli att tänka på hans bruna, lockiga hår. Eller hans gröna ögon man druknade i. Eller hans perfekta leende. Det gick inte att glömma.

 

När dagen äntligen var slut kände jag inte för att åka hem. Jag bestämde mig istället för att gå till något café i London, för det fanns gott om cafén här. Jag hittade ett litet sött café, och gick in där. Väggarna var ljuslila, och golvet var svart-vitt. Hm, inte så fint inrett, men sött var det. Jag gick fram till disken och skulle beställa. Jag stod framför disken, men det stod ingen där. Efter att jag stått där i några sekunder kom det fram en kille jag mycket väl kände igen, faktiskt.