odnovelleer.blogg.se

Nu när min flrsta novell, Taken, är slut så vill jag jätte gärna börja på en ny novell. Jag har faktiskt skrivit några delar redan, och har lite ideér i huvudet, men vill ni ha med något speciellt? Kommentera hur just DU vill novellen ska vara! Ge mig lite ideér! :)

Jag har tänkt lite, och undrar om jag ska skriva på ENGELSKA ELLER SVENSKA? Det lutar åt svenska rakt igenom förutom när dom pratar, men hur vill du ha det??

 

Hur vill du att DELARNA ska vara? Långa, korta, många eller få?

Som sagt, kommentera jätte gärna så skriver jag ännu en novell, som förhopningsvis kommer bli bättre än Taken!

 

 

 

Alina's perspektiv:

Tårarna brände bakom ögonen hela vägen hem. Fast efter jag gått halva vägen så kunde jag inte hålla emot dom längre. Jag gick och grät och snyftade och kollade ner i marken. Jag såg att det kom någon, någon som var 15 meter framför mig ungefär. Jag drog ner handen i min ficka för att kolla husnyckeln, och jag hittade den. När jag var runt 5 meter från personen så tappade jag nyckeln på något vis, så den flög fram någon meter. Människan stannade upp, likaså gjorde jag. Jag såg att det var en kille, som var i ungefär min ålder. Han böjde sig ner för att ta upp mina nycklar. Han gick sen mot mig, och sträckte fram handen där mina nycklar låg i. Jag räckte fram min hand också, och han gav mig nycklarna. "Thank you" Sa jag samtidigt som jag snyftade lite. Han kollade upp i mitt ansikte, och ja gstirrade rakt in i ett par blåa ögon. "How..are you?" Frågade han oroligt. Jag kom på då att jag hade gråtit mycket, och allt mitt smink hade säkert bildat ränder i mitt ansikte. Jag torkade bort lite tårar samtidigt som jag kollade ner i marken. Jag kände hur kall jag var i ansiktet. "Eh, I'm fine." Sa jag och började att gå. Varför ska han bry sig?

 

Dagen efter vaknade jag upp, helt ensam. Mamma var inte hemma. Jag satte mig framför tv:en och kollade ointressant på den. Min telefon började att ringa, så jag sprang till mitt rum för att svara i min mobil som låg i mitt rum. Jag fick alltid lite små panik när telefoner började att ringa. Det var Isabell, därför bestämde jag mig för att prata svenska.

 

- Hej Isabell!
- Hej Alina! Hur är det? Du verkade.. lite ledsen igår?

- Jo, alltså nej då, jag mår bra.

- Säker? Jag hörde oron i Isabell's röst.

- Säker..

- Kommer du till strandfesten nästa fredag? Frågade Isabell

Vad skulle jag svara?

- Ehm, jag vet inte..

- Men kom igen! Liam sa att han skulle gå med mig till stranden, han är så söt! Och Zayn's flickvän skulle vara där! Och Eleanor ska dit och det kommer bli jätte kul!

- Ja men, jag har ju ingen att gå med. Eller jo, er såklart! Men ni kommer ju att typ, va upptagna med varandra.

- Haha, nej självklart inte! Sa Isabell. Fråga Harry om han ska dit med någon.

Jag orkade inte tjafsa mer om strandpartyt, och jag tänkte inte fråga Harry om han ska dit med någon.

- Vi får se! Jag måste lägga på nu, hejdå! Sa jag.

- Okej, hejdå! Sa Isabell, och vi la på.

 

Precis när jag lagt ifrån mig min mobil på bordet framför soffan så ringde den igen. Jag lutade mig framåt för att se vem det var. Harry, vad har han att säga..?

---

Lämna feedback, snälla! :)

"Självklart att du ska vara med dom ikväll!" sa mamma glatt. "Åh mamma tyvärr är det inte så bra, som du verkar tro.." sa jag. Hennes leende försvann direkt, och hon lyfte blicken från tallriken. Hon gillade aldrig när jag mådde dåligt. Jag berättade om allt, stranden, resan hem och Kelly. Mamma sa bara att jag skulle strunta i dombåda, ville Harry ha mig så skulle han kämpa. "Men vill du att han ska kämpa för dig, var inte OMÖJLIG." Jag lyssnade på varenda ord min mamma sa. När vi käkat klart gick jag upp till mitt rum. Precis när jag skulle sätta på datorn, ringde min telefon. Jag drog upp telefonen ur fickan, och på skärmen stod det pappa...

- Hallå? sa jag lite försiktigt.

- Hej gumman! sa pappa med en glad röst.

- Det var länge sen man hörde från dig! sa han.

Jag kände hur alla känslor kom, och jag kände hur arg och ledsen jag var på honom.

- Ja, du stack ju och lämnade mig och mamma för någon annan. Förväntar du dig att jag ska ringa dig? Eller att jag ens vill höra från dig någonsin? sa jag, och jag kände hur nära gråten var.

- Oj okej, lugn nu. Jag saknade dig ju bara. sa pappa.

- Mm.. sa jag.

- Jaja, jag såg dig i tidningen idag! Vem är den där killen som var bredvid dig på bilden? frågade pappa.

Då kom jag och tänka på tidningen, där jag och Harry var som omslag. Jag bestämde mig för att låta lite mystisk, som att "hade du aldrig lämnat oss hade du vetat".

- Det är bara en kille.. sa jag.

- Men, varför är ni med i tidningen? frågade pappa.

- Han är ju, lite känd. sa jag ointresserad.

- Jaha! Hur känd? Varför är han känd? frågade pappa.

Alla frågor på en gång, såklart.

- Lugn nu, hade du aldrig lämnat mig så hade du vetat. Men han är med i ett känt pojkband. sa jag.

Jag hörde hur pappa lät lite ledsen när han sa 'jaha..', rätt åt honom. Jag kollade på klockan och såg att den var 7, dags att göra iordning sig!

- Jag har inte tid med dig just nu, hejdå.

- Hejdå Alina, älskar dig. sa pappa.

Jag slängde på luren, varför lämnade du mig om du älskar mig?

 

Det nästa jag gjorde var att byta kläder. Jag rotade lite i min garderob, tills mamma knackade på dörren. "Vad är det?" sa jag med en suck. "Kan jag komma in?" frågade mamma. "Visst" sa jag samtidigt som jag letade i min garderob efter något att ha på mig. Mamma öppnade dörren, och jag vände mig om mot henne. Hon höll i en rosa påse. "Jag såg den här idag, och tänkte på dig" sa mamma och gav mig påsen. Jag kollade ner i påsen, och såg något vitt. Jag satte mig på sängen och ställde påsen bredvid mig, och tog sedan upp det vita tyget. Det var en vit jumpsuit, med vita prickar på. Vid midjan fanns det som ett litet skärp, ett snöre. "Wow, tack så mycket mamma!" sa jag och kollade på mamma samtidigt som jag log. Jag gav mamma en kram, och hon gick sedan. Jag satte på mig jumpsuiten, och den passade perfekt! Jag gick till badrummet där jag plattade mitt hår, och satte på mig lite smink. Nu var klockan halv 8, så jag tänkte börja gå snart. Jag gick ner och kollade på tv lite, sen gick jag till hallen och tog på mig mina vita converse, och en jeansjacka. Och började gå.  

Det brukar rulla in fina kommentarer oftare nu, och jag blir så himla jäkla glad. För minsta lilla ord. TACK. Jag älskar er <3

Hej, kul att du har hittat hit! Här skriver jag, Maja 14 år, noveller om One Direction! Jag lider av "sjukdomen" Direction Infection, haha. Så gör du också det så har du hittat rätt! Eftersom jag har många drömmar om att lära känna One Direction som inte är sanna (ÄNNU) så kommer min fantasi att ta över här! Vill ni kontakta mig, kan ni mejla till [email protected] eller skriva en kommentar! Jag gör gärna länkbyten! :)