odnovelleer.blogg.se

Hela min måndagskväll gick åt till att leta efter information till One Directions konsert. Det var allting som spelade någon roll. Dom skulle inte ha någon backstage biljett, så chansen att träffa dom var ju körd. Typiskt… Men jag får vara glad att jag i alla fall skulle se dom, live!

Tisdagen gick, inget speciellt hände i skolan. Jag, Klara och Ebba satt bara och pratade om One Direction, såklart! När jag kom hem gick jag raka vägen upp på mitt rum och satte på datorn, och längtade efter One Directions konsert. Det skulle bli sååå grymt. Någonting som var mindre grymt var när min mamma ropade på mig. ”FRIDA! SKULLE DU KUNNA KOMMA NER LITE?” Ropade mamma. Vad ville dom nu? Jag svarade inte, utan gick ner till tv-rummet där mamma och pappa satt. ”Sätt dig ned.” Sa pappa och kollade på en plats i soffan som var ledig. Jag satte mig ned, vad är det som händer?

Hela mitt liv var förstört. Jag svär, allting är så dåligt som det kan bli. Det mamma och pappa ville säga var att jag inte fick gå på One Directions konsert. Klockan var 22.00 nu, och det hade gått runt 4 timmar sen dom sa det, men jag har inte slutat gråta. Jag funderade skarpt på att rymma hemifrån, men jag orkade inte. Jag orkar inte röra på mig. Det är därför jag somnade med alla kläderna på, sminket blandat med tårarna som rann nedför mina kinder.

När jag vaknade såg jag helt hemsk ut. Jag tvättade ansiktet länge och noga. Idag var det onsdag, och imorgon skulle biljetterna släppas. Fan också. Varför ska mina föräldrar vara just mina föräldrar? Varför fick jag den oturen? När jag kom till skolan såg Klara och Ebba att jag var ledsen och inte som jag brukar vara. ”Men Frida! Vad har hänt?” Frågade dom. ”Jag… Jag får inte gå på One Directions konsert.” Sa jag med gråten i halsen. Jag är glad att jag bara tog lite vattenfast mascara som smink idag. Dom kom fram och kramade om mig. ”Du kan vara lugn. Vi får inte heller gå.” Sa Ebba. Klara nickade. Jag kollade på dom, med en konstig blick. ”Men… Hur kan ni vara så lugna?” Ebba och Klara gav varandra en mystisk blick. ”Allting ordnar sig.” Sa dom i mun på varandra.

Onsdagen, och torsdagen gick. Nu var det fredag, min 15-års födelsedag. Världens sämsta födelsedag någonsin. Jag var fortfarande helt förkrossad, och hade tvingat mig själv igår till att sitta och kolla när biljetterna försvann på hemsidan där man köpte biljetterna. Jag hade varit vaken i 30 minuter, innan min familj kom in och började sjunga. ”Jag må hon leva. Jag må hon leva. Jag må hon leva ut i hundrades år!” Sjöng dom. Lika glada som vanligt. Jag kollade på dom. VARFÖR HAR DOM INTE MED SIG NÅGRA PRESENTER? Jag satte mig hastigt upp i sängen, vilket gjorde att min familjs stämma dog ut. ”God morgon födelsedagsbarnet!” Sa mamma. ”Hej.” Sa jag, kort och snabbt. ”Vi vet att du är jätte ledsen, men vi hoppas att våran lilla present kan göra dig glad.” Sa pappa och sträckte fram ett litet kuvert. Seriöst, hur ska en bit papper göra mig glad? Tänkte jag. Jag tog kuvertet, och öppnade det långsamt. Jag tog upp en orange pappersbit, och läste på den. Jag var väldigt trött, så det tog ett tag att förstå vad som verkligen stod där. Ja, antigen det, eller så hade jag bara svårt att förstå att det var en biljett till One Directions konsert.

Del 3! :D Tycker ni? KOMMENTERA! Sååå kul att få läsa era kommentarer!