odnovelleer.blogg.se

Jag såg sedan på den lilla klockan som hängde på den pastell blåa väggen i badrummet att klockan var några minuter i 8, dags att cykla till skolan. När jag tagit på mig mina vita converse och min blåa regnjacka gick jag ut och hoppade på min cykel. Detta skulle bli en händelserik dag.

Efter ungefär 20 minuters cyklande var jag framme vid skolan. Jag tog upp min mobil för att kolla hur mycket klockan var. 08.27, 3 minuter tills vi började. Jag fick småspringa igenom skolan eftersom jag hade klassrummet längst bort. Jag öppnade skåpet och hängde in min blöta rengjacka och tog sedan mina matteböcker och började att gå mot klassrummet. Alla hade precis gått in, så jag var bara några sekunder sen. Dagen flöt på som vanlig, måndagar är alltid sega. Speciellt om det är 2 veckor kvar till sommarlov! Slutet av dagen kom, då vi skulle ha musik som sista lektion. Idag var det grupparbete, och jag skulle jobba med Marissa, Emily och Mariah. Jag och Marissa var riktigt bra vänner, men Emily och Mariah gillade jag inte så mycket. "I have to go the bathroom, i'll be back in a minute!' sa jag medans jag var påväg ut ur klassrummet. Vi 4 jobbade vid ett bord vid dörren, med våra ryggar mot resten av klassen. Jag var tillbaka efter någon minut, men gick nu igenom dörren som var på andra sidan av rummet. Min klass var ganska stökig, och det märktes tydligt nu. Jag gick genom musik salen bort till Marissa, Emily och Mariah. Jag såg att dom satt och snackade med varandra, det verkade lite hemligt. När jag var någon meter ifrån dom hör jag hur dom pratar om, mig. "She's soo boring, I don't like her at all." sa Emily. "I agree" sa Mariah och nickade. "I'm only her friend because no one else wants to be her friend, not me either. I simply feel a bit sorry for her." sa Marissa. I just det ögonblicket, vart jag riktigt förbannad, och ledsen, och arg, och besviken. Jag gick fram till Marissa och petade henne på ryggen. Alla 3 vände sig om, och tappade hakan lite. "Marissa, can you tell me what the word 'friend' ends with? The last little word?" sa jag. "Ehm, end?" sa Marissa, lite förvånad. "Yeah, friend ends with end, and you wanna know a thing?" jag kunde bli lite dryg när jag var arg, men hon fick vad hon förtjänade.  Jag märkte att det var jätte tyst i musiksalen, och alla huvuden var vända åt oss. "What?" sa Marissa. " This is the end of our friend-relationship" sa jag och vände på klacken och gick mot skolans utgång. Marissa satt bara där, hon kom på att hon precis hade snackat skit om mig.

 

Jag sprang igenom skolan, och hoppade upp på min cykel. Tårarna bara forsade ner för min kind. Det regnade såklart fortfarande i London. Cykel turen från skolan hem brukar i vanliga fall ta runt 20 minuter. Nu cyklade jag den på 10 minuter. Jag ville bort, bort från allt. Jag ville slänga mig i min säng och somna, och aldrig mer vakna igen. När jag kom hem såg jag att mammas bil stod på sin parkerings plats. Varför är mamma hemma? Jag slängde cykeln åt sidan och slängde upp dörren. Då möttes jag av ett hemskt ljud. Mamma som satt och grät i köket. Jag tog av mig mina converse och jag mot köket. Mamma satt med ansiktet mot bordet och armarna runt om. Bredvid henne stod det 2 vinflaskor, en tom och en som var fylld upp till hälften. "Mamma..?" sa jag försiktigt. Mamma tystnade och kollade upp. Hon var helt rödgråten, det var jag med. Jag såg på henne att all hennes ork var helt bortblåst. "Vad har hänt?" frågade jag. Då började hennes tårar att spruta ur hennes ögon igen. "Pappa... Han har.." sa hon medans hon grät. "Han.. har lämnat oss" sa hon och började skrika som man gör när man gråter. Efter ett tag hade mamma lugnat ner sig, så då förklarade hon. "Vi flyttade inte hit på grund av nåt jäkla jobb, utan pappas kärlek flyttade hit. Han har vart otorogen ända sen vi bodde i Sverige" Jag kände hur den där jäkla klumpen i magen blev större och större, och ilskan starkare och starkare. "Jag orkar ingenting alls just nu, så snälla försvinn någon gång" sa mamma . Jag kunde inte tro hennes ord. Bad hon mig att... försvinna? Jag sprang ut i hallen med gråten i halsen. Jag satte på mig mina converse skor och sprang sedan in i London.

 

Efter ett tag orkade jag inte springa längre, så jag satt mig ner vid en vägg och grät. Det var inte många människor just här just nu, vilket var skönt. "Are you okay?" Jag hörde någon som pratade, med mig..? Jag kollade upp, och såg en kille som stod framför mig. Det regnade fortfarande, men jag såg att han hade brunt hår. Det såg ut som om han ville gömma sig lite, för han hade lite överdrivet mycket kläder. Jag torkade tårarna och sa: "No.." "You can't sit here for ever, you must be cold like ice!" Jag nickade lite samtidigt som jag kollade ner i marken. Han räckte fram sina händer, antagligen för att hjälpa mig upp. Jag tog hans händer och stod sedan på mina fötter. Han släppte min vänstra hand, men höll kvar den högra. "Louis" sa han sedan och log mot mig. Vi skakade hand och jag sa: "Alina" Han släppte min hand, och då märkte jag hur kall jag var. "Shit vad kallt.." sa jag för mig själv. "Excuse me..?" sa killen som hette Louis och kollade frågande på mig. "Ehh I was just talking swedish, to myself." "Ah, you're swedish?" "Yes i am." sa jag och log lite mot marken. "Maybe you wanna follow me to my apartment?" Jag kollade upp på honom, och tänkte varför inte? "I share it with 4 other guys, but they're not home yet." "Yes I want! If it's okey..?" sa jag lite osäkert. "Of course!" sa han och vi började att gå mot hans lägenhet.

---

Nu vart det kanske lite långt, men jag ville att detta skulle hända i en del, och sen resten i det andra. Bäst så! Vad tycker ni so far? :)